Som jag skrev senast påbörjades projekt DNFF i måndags med en blixtvisit ner i de småländska skogarna för studiebesök och även för en snabb återträff med både vänner och gamla lärare.

Efter att ha kört fel i Halmstad hamnade vi till slut rätt i Växjö tillsammans med Matilda, Carl-Oscar, Göran och Niklas, och självklart några flaskor vin. Mycket trevlig kväll med gamla och nya minnen.

I morse bar det av på studiebesök för att sedan återvända till vårat gamla Universitet i Växjö för en kopp kaffe och en rundtur för att se hur allt såg ut nu för tiden.

Dagarna har varit hektiska, men studiebesöket gick över förväntan och nu är vi på banana och redo att börja jobba! Det kommer bli en intensiv höst, men den kommer bli jävligt bra.

Stay tuned!

Idag har jag kommit till någon slags insikt, som tyvärr kommer 3 år för sent.

Under mina år på Designprogrammet vid Växjö Universitet (numera Linne Universitetet) så beundrade jag alltid mannen ovanför på bilden. Han var lite av motsatsen till mig. Han föredrog att vara nere i verkstaden och prova att bygga sina projekt, och till slut stod han där med en prototyp/mock-up. Jag satt istället i ett 3d-program och gjorde renderingar som fick representera mitt projekt.

Men nu, 3 år senare, står jag i HDK’s verkstäder och bygger mitt eget projekt från grunden till slutgiltig produkt som ska ställas ut på möbelmässan. Det är meckigt, det är krångligt, det blir fel, det skevar, men på något sätt så älskar jag det. Man ser sitt projekt växa och bli en fullvuxen möbel.

Idag kände jag, när jag stod i hissen i mina nya snickarbyxor, helt täckt i sågspån från fräsen, vad jag tror mannen på bilden känner varje gång han är i en verkstad och gör det han älskar mest.

Mannen på bilden heter Carl-Oscar Karlsson, konstnär, formgivare och grundare av företaget ELAKFORM.

Från och med nu kommer jag skita ner mig mer och mer i verkstan och förverkliga mina projekt i mer än bara bilder.

Utöver det ska jag även försöka få samma långa härliga skägg som honom, men det kan nog bli svårare faktiskt…

Som många andra designstudenter i Sverige så får jag tidningen FORM i brevlådan, ja, inte varje månad, men när de känner för att släppa ett nytt exemplar.

Hur som helst damp det senaste numret ner i posten förra veckan, och jag satt just och läste den. Temat för utgåvan var finanskrisen och om hur svensk design drabbas, eller inte drabbas. Men det var inte detta som upprörde mig, utan en kort artikel om hur Beckmans inledde sin hösttermin med en Hållbar utvecklingskurs på hela två veckor. TVÅ VECKOR?!

Jag har gått tre år på Växjö Universitets designprogram, som har en uttalad inriktning, nämligen Hållbar Utveckling. De utbildar designers i det hållbara tänket under 3 år, och har gjort det sedan skolan startade. Men ändå blir det först intressant med hållbar utveckling när Beckmans, i Stockholm, intresserar sig i två veckor för det. Jag blir så less på Svensk Form som än en gång visar på sin lathet. Än en gång låter de artiklarna handla om Stockholm, eller så kopierar de en artikel från en internationell designtidning.

Denna tidning är full av saker som man irriterar sig på, så som att designduon Godspeed gör ekologiska möbler av skräp. Skräpet i detta fall är EU-pallar som är en av de mest återanvända produkterna i logistik-branchen. Godspeed sågar sönder dem, och gör en obekväm fotölj på under 60 minuter. Jag gillar Godspeeds möbler, de är roliga, men att kalla det ekologi är väl helt bissart. EU-pallen ser vi överallt, ja, men det betyder ju inte att den är skräp. Den återanvänds vid varje transport tills den brakar samman, DÅ kan även jag se den som skräp, och kalla den som gör en möbel av den för en ekologisk designer. Men att Svensk Form påstår att det skulle vara ekologiskt att ta en fullt fungerande produkt och slakta den till en halvdan möbel, det får dem själva bara att framstå som idioter som inte har en aning om vad dom skriver om.

Jag har under de senaste fem numren av FORM har jag bara tappat mer och mer intresse för vad som ska vara representanten för Svensk formgivning i tidningsform. Jag säger att vi startar en ny tidskrift, som faktiskt är lite kritisk, utmanande och intressant över huvud taget. Låt Ewa Kumlin skriva om det självklara, och älska allt som de stora internationella tidningarna redan har godkänt.

Sverige, och Norden för den delen, kryllar av nytänkande, kritiska, unga designers med gott om åsikter. Vad sägs om att låta deras röster höras?

Jag kommer säga upp min prenumeration av Sveriges lataste designtidning och lägga pengarna på en Olivetti – skrivmaskin istället. Eller på att betala hyran, vilket som.