Just nu sitter jag på en buss påväg tillbaka till Göteborg efter en helg i Växjö. Efter helgens bravader är jag rätt utmattad och lutar mig tillbaka i sätet och tittar upp i taket på bussen, och det är då jag ser bilden ni ser här på bloggen. Två lampknappar, en ljudknapp och sen kaffeknappen. Detta konstanta behov av kaffe som vi svenskar har är ju lite löjligt.

Förra veckan satt jag i fiket med några i klassen, bland annat en sydkorean, och han frågade oss om vi ansåg att bryggkaffet i fikets termos var “delicious”. Han undrade annars vart man kunde köpa en utsökt kopp svenskt kaffe. Vi började förklara att svenskarna dricker mest bryggkaffe likt det i termosen, och att kaffet i sig är en del av en social ritual nästan.

Vi berättade om hur man ibland unnar sig en fin italiensk kopp kaffe, men oftast var det bryggkaffe, och gärna flera koppar på rad. Vi gick vidare och pratade om hur vissa utvecklar beroende till kaffe, att vissa inte kan sova en hel natt utan att brygga en kopp, likt vår verkstadsman i Växjö, Kalle nuskowski.

När vi sitter där och pratar om vår tradition så inser jag hur sjukt det låter, och jag ser att min koreanska vän håller med. Men på något sett så känner jag ändå att jag är glad att jag utövar denna ritualen, för det är en av de ritualer jag känner ger mig mest utbyte i ett socialt perspektiv. Vi delar en kopp, vi delar en stund och vi delar minnen.

Jag säger fortsätt fika, men förklara för våra utländska vänner varför vi betalar 20 kronor för en bränns kopp kaffe först